Den andra kvinnan

Asså vad är det med mig som attraherar killar med tjejer? Och tydligen bara killar med tjejer.
Kan inte alla typ bara gå å dö.

PMDD

Jag har väl misstänkt att de här återkommande depressionerna har någon med mensen att göra. Först trodde jag att jag var manodepressiv, men jag blev liksom aldrig manisk, det pendlade bara mellan att må bra och vara sjukt ledsen, med jämna mellanrum. Lite mer än en vecka varje månad kommer det tillbaka, alltid med start en vecka innan mens. Då går solen i moln och jag börjar hata mig själv, jag kan inte längre fungera bra bland människor, jag överanalyserar allt jag gör, hur andra beter sig mot mig och känner helt enkelt att jag inte duger.
Jag läste en artikel i aftonbladet som jag kände igen mig i. Tyvärr så har inte aftonbladet världens högsta trovärdighet i allt, men jag sökte vidare på PMDD och ALLA symptom passade perfekt in på mig. Inte bara det psykiska utan även det som märks fysiskt. Jag blir liksom tjockare den veckan och brösten blir dubbelt så stora.
Det tråkiga är att det inte direkt verkar finnas något att göra åt saken utom att käka antidepressiva eller p-piller. Eftersom vi har blodproppar i släkten är p-piller inte ett alternativ och jag vet inte riktigt om jag är redo att sätta i mig anti-depressiva för något som dyker upp en gång i månaden.
Hursomhelst måste jag gå till doktorn med det här. Har jag ett problem som någon kan sätta en titel på lär det ju vara bättre än att jag bara går omkring och tror att jag är totalt dum i huvudet.

"If I was an animal I´d be a bear. Bears get tired. I get tired"

Just nu vill jag bara sova bort ett år. Fan, jag orkar inte med en depression. Vem gör det? Men jag känner att det kommer. Jag känner mig konstig och pinsam. Jag vill ta kontakt med folk, jag vill va någon igen, men jag känner mig bara fel. I vägen, oönskad och fel.
Vad hände med den där tjejen som inte var rädd för något? Hon som tog för givet att de som var värda att lära känna ville lära henne?
En kille på min skola som vanligtvis inte e så bra med orden sa ngt för inte så länge sen om just det. Att jag verkat så säker på mig själv att jag nästan lyste. Att jag sen liksom bara krympt och blivit skitliten. Hårt. Ärligt. Sant?
Jag vill inte tycka synd om mig själv. Speciellt inte över en sån sak som "jag e ensam". Jag kan bara inte hjälpa det. Jag försöker. Överallt. Jag försöker ta kontakt med dom i mitt hus, jag försöker lära känna nya människor, jag försöker med att bjuda på mig själv och jag försöker med att inte försöka så hårt.
Jag vill ju självklart tro att jag själv kan vända det här, att jag har massor att ge om jag bara får någon att se mig. Jag är snäll, jag är inte desperat efter sällskap jämt, jag är ärlig, jag bryr mig om andra, jag lyssnar, jag kan tänka själv...jag är bara så himla osäker numera. Men jag är ensam. Det finns kvar. Märker folk att man är ensam så verkar de tänka att det finns säkert en orsak till att hon är ensam och då undviker de en bara.
Klart som fan det finns en orsak till att jag e ensam.
Alla mina vänner jag hade innan jag var gravid övergav mig när jag inte kunde gå ut mer. För det vi hade gemensamt var tydligen bara att bli fulla. Så jävla sorgligt, men det är sant.
De bekanta jag skaffat sen har mest varit genom min expojkvän eller folk jag bara inte har kontakt med.
Jag har självklart riktiga vänner, men de är utspridda över hela landet å kan väl räknas på ena handen.

Bloggande och lite mer

Rätt nyligen snackade jag med en kille som undrade varför folk skriver bloggar och varför folk läser andras bloggar. Själv vågade jag typ inte säga att jag skrev blogg, delvis för att jag var dum och ville göra ett bra intryck. Jag är ju rätt rädd för att folk ska tycka illa om mig.
Varför skriver jag blogg?
Jag tror inte att någon faktiskt läser det här, utom mitt ex för att ibland kolla hur jag mår. När jag skriver kan jag säga saker jag egentligen inte skulle säga i telefon eller när vi möts, men som jag ändå vill att någon ska veta. Jag vill väl, som de flesta andra, att någon ska se bakom fasaden.
Jag dagdrömmer om att någon ska läsa det jag skriver och få en bättre bild av mig. Jag antar att jag vill att någon ska förstå mig. Samtidigt är jag rädd att det jag skriver bara ska leda till att någon får en sämre uppfattning om mig.
Jaja, jag bara går vilse bland alla förklaringar.
Det här är mitt safe-place. Jag tror inte att någon egentligen läser det här, men tanken finns där i bakhuvudet att jag pratar med någon som faktiskt lyssnar. Någon som inte har bråttom, vill lägga på osv.
Jag antar att alla har perioder då de känner sig ensamma. Jag kanske har mig själv att skylla att det är som det är.
Jag sitter på ett internat där alla är som familj och jag har hamnat någonstans utanför. Mitt ibland dåliga självförtroende vill få mig att tro att det beror på att det är fel på mig.
Den enda som ringer eller bjuder in till någon längre är mitt ex.
Jag försöker lära känna nya människor, men alltför ofta känner jag mig bara i vägen eller efterhängsen.
Jag har glömt varför jag skulle vara någon som faktiskt är värd att anstränga sig för. Jag har ingen att ringa när det känns tungt längre. Jag har ingen att gå till. Allt som är kvar är typ bekanta.
Den här bloggen eller dagboksskrivande är väl det som finns kvar. När jag skriver här och läser andras bloggar känns det som jag pratar med någon eller någon annan pratar med mig.