göra nytt, göra annorlunda

Jag märker ju att jag på något plan är deprimerad. Depression följer mönster. Det speglas bl a av hur jag har det omkring mig. Mitt hem är stökigt. Istället för att vika ihop mina rena kläder så ligger dom i en hög på sängen som jag f.ö. ändå inte sover i. Jag sover framför TV:n. Jag diskar inte utan jag går ut och äter. Och det är bara när jag är så hungrig att jag tvingas ut.
Nu sitter jag här och har tråkigt. Men jag vill inte plugga, inte städa, inte ens gå ut och träffa någon.
Men nu inser jag lite vad jag behöver göra. Jag kan inte skjuta upp saker längre. Nu måste jag få lite struktur på mig själv och mitt liv om jag så måste tvinga mig själv.
IDAG: städa, diska, tvätta, betala räkningar, lämna in mitt jävla sofföverdrag till kemtvätten, storhandla
IMORGON: köpa böcker, göra upp ett plugg-schema, plugga arslet av mig
LÖRDAG: mera pluggande, gå på bio med son, ännu mera pluggande
SÖNDAG: plugga, plugga, leka med son, PLUGGA!
Men jag får inte glömma att känna efter. Risken finns ju att jag istället för att få en nystart bränner ut mig själv.
Orsaken till denna mentala helomvändning är att jag vågade som fan igår. Och jag bevisade att jag kunde som fan igår. En raketskjuts upp för självförtroendet var det att ställa mig och våga sjunga inför en person jag var rädd för, som dessutom skulle avgöra om jag var duktig nog för deras kör. Och ja, det var jag!

...

Jag är så ensam.
Jag vet att ingen kommer att förstå i alla fall så jag ska inte försöka.
Jag ser inte någon förändring i framtiden. Det har bara gått för långt nu.
Att fortsätta såhär är bara självplågeri.

en fråga som blev tre

Vad är det som får dig att resa dig om och om igen? Finns det egentligen någon poäng i det? Vad är det egentligen vi strävar efter här?

apropå inget

Dagens komplimang...(?): "Jag måste säga att jag blev lite förvånad när jag såg dig att du var så söt. Trodde du skulle ha förvandlats till ett dreadklätt, sönderpiercat möllantroll vid det här laget."
/gammal flamma från förr med rötter från Malmö ang vårt oväntade möte på Debaser.
Jag tackar och bockar för både komplimang och årets roligaste ord: Möllantroll

dum

Jag hatar att känna mig dum och i vägen, eller så kanske jag är så van vid den gamla känslan att jag omedvetet söker mig till den. Men där är jag nu. Jag känner mig dum, i vägen och bara fel. Jag kan inte ens sätta fingret på vad det är jag gör som får mig att hamna här, men på något sätt söker jag mig till känslan och till folk som får mig att känna så. Ju dummare jag känner mig desto mer söker jag bekräftelse från den personen som får mig att känna såhär. Jag vill bevisa att jag är bättre än ni tror om ni bara ger mig en chans. Men kanske kanske är jag inte bättre.

Jag är olycklig igen. Jag saknar C. Jag saknar honom så jävla mycket. En plats och en person där jag kan krypa ihop och där det är okej att vara svag, lägga mig i någons famn, bli omhållen och gråta ut. Där det inte anses konstigt eller jobbigt. Jag längtar efter en oas där jag kan få vara lite sårbar. Jag är trött på att vara stark och aldrig visa svaghet eller känslor.

Det värsta är att det inte är någons fel att jag känner såhär. Jag borde veta bättre än att prata direkt ur hjärnan. Jag räknar liksom med att folk ska kunna filtrera bort saker som kanske bara är för stunden, men hur ska de kunna det? Vem fan känner mig?

Jag är smärtsamt medveten om att jag inte är viktig i någon annan vuxen människas liv längre. 

mitt liv är som ett tv-spel

Det är alltid såhär.
Jag börjar på bana ett. Springer framåt, tar mig förbi hinder efter hinder men för varje jävla grej jag klarar av så kommer det en ännu svårare grej att hantera.
Det finns stunder då jag känner att jag orkar fan inte kämpa mer...vad fan finns det för poäng i att kämpa, försöka klara av hinder när det kommer nya så fort jag hanterat det här? Då sätter jag mig och gråter och känner mig ensammast i världen. Sen försöker jag prata med någon, be om stöd, hjälp, uppmuntran, whatever, inser att jag ÄR faktiskt ensam, slutar gråta och börjar kämpa igen. Kanske inte av rätt skäl, men jag kan inte ge upp. Ska jag vara ensam med mig själv måste jag ha lite respekt för mig själv. Tänker inte umgås med en stackare som inte kan ta hand om sig själv. Iaf inte om den stackaren är jag.
MEN
Jag är rädd. Jag har varit så ledsen och jag har känt mig så nära att ge upp flera gånger. Vad händer när mitt sista extraliv e slut? Finns det nån continue då eller kommer jag helt enkelt bara ge upp?
Jag är en av dom som aldrig riktigt insett att vi mer eller mindre är ensamma med våra liv. Vi kan ha lite följeslagare på vägen, men i slutändan är det ingen som följer min väg eller lyser upp den på något sätt. Om jag bara kunde sluta fred med den tanken kanske jag inte skulle känna mig så jävla uppgiven just nu.
Orkar inte skriva mer, för jag har ett mail att läsa.

ps: fuck byråkrati