flytt och opepp

Jag har fått en helt underbar lägenet i Malmö. OK, fått är fan fel ord. Jag hyr den i andrahand och jag vet att jag antagligen kommer gråta när jag måste skiljas från den. Den är precis perfekt för mig och min son. Inte för stor, absolut inte för liten, lugn gård, precis min smak på planlösning osv. Det bästa är kanske att den ligger så centralt. Jag är rätt rädd för att bli isolerad. Förhoppningsvis kommer läget locka fler besökare än lambohov, Linköping gör.

Det tråkiga är att igår när jag flyttade in blev jag "bestulen" på peppen. En vän/bekant/odefinierad som det tidigare skrivits om ringde och allt blev bara så fel. Han började dra fetaste analysen av min personlighet och det var inte vackert. Jag är ju så svag för sånt, jag vill ju alltid vara omtyckt så jag svalde allt han sa med hull och hår och kände mig kanske sämst i världen. Han sa saker om mig som inte jag kände igen, men eftersom jag vill att han ska gilla mig och eftersom han verkar så bra så tog jag allt han sa som sanning och tog åt mig. Efter samtalet kände jag bara: "Jag är så dålig. Jag visste inte att jag var såhär dålig."
Allt mitt dåliga självförtroende som jag tidigare avfärdat som hjärnspöken blev helt plötsligt befogat. Jag sjönk som en sten och undrade om jag kanske inte bara skulle försvinna ur folks åsyn så att jag inte förstör för någon mer med min enorma kasshet. Jag kände verkligen att jag inte har någonting positivt att bidra med till någon.

Det krävdes ett rejält samtal med min bästa vän/expojkvän/killen som känner mig bäst, en person som levt med mig och alla mina nycker för att inse att den här analysen min bekanta hade gjort kanske inte var helt korrekt. Mitt ex kände inte igen någonting i det som sagts. Jag tror honom eftersom han är en av de bästa människor jag känner och han kan vara brutalt ärlig även han. Jag vet att han inte skulle ljuga för mig för att få mig må bättre. Kanske linda in saker, men sanningen skulle vara det som kom ut ur munnen på honom. Oftast på ett konstruktivt sätt (men inte alltid, haha).

Jag är inte omogen. Jag kan vara impulsiv ibland, men inte så att det går över i att jag är oansvarig. Jag är stark och behöver inte någon som ser efter mig. Mitt sämsta är att jag har dåligt självförtroende, tar åt mig och blir nervös och när jag är sån så blir jag "liten", jag låter mig bli trampad på, jag försvarar inte mig själv. Jag kan till och med tro på allt dåligt som sägs om mig för att jag tycker att jag är sämre än andra, alltså har de rätt och jag har fel.
Igårkväll kom jag på mig själv att förklara för "den bekanta" varför jag var något som egentligen inte stämde. För att jag är så van vid att förklara mig. Jag vill som sagt att folk ska tycka om mig så jag försöker hitta lösningar på allt. Men nu tar jag tillbaka allt. Det du sa stämmer inte. Jag har gjort ogenomtänkta saker men jag är inte ogenomtänkt. Jag kanske blir så jävla dålig med dig för att du förväntar det av mig, kanske för att jag jämför mig själv med dig och känner mig sämre eller kanske kanske är det så att du överanalyserat lite väl mycket.
Det du sa om festivalen stämmer, det var inte rätt mot dig, men allt annat var bara så jävla orättvist. Dömer du alla dina vänner såhär mycket? Är jag verkligen så jävla mkt sämre än alla andra?
Känner du mig?
Har du försökt lära känna mig på riktigt? Jag har i så fall inte märkt det. Det skulle vara en sak om vi umgåtts skitmycket och kommit varandra asnära eller om vi var tillsammans, men jag förstår verkligen inte det här. Det känns ibland som du vill att jag ska vara sämre än jag är eller kanske att du tror att jag ska vara perfekt.
Varför dömer du mig så hårt?

Och det där om att jag skulle vara osäker i mammarollen. Det tänker jag fan inte ens kommentera för det var så jävla dumt och jag hoppas att jag inte tar åt mig av en sån sak igen. Ett tag där trodde jag på allt du sa.

Var försiktig om jag tycker om dig. Jag har levt ett helt liv med att bara höra hur dålig jag är och vad jag gör fel. Jag bär med mig allt och den säcken väger rätt så tungt omkring nu. Jag har spenderat 25 år med att försöka ändra på mig själv för att ni ska tycka om mig, men vem har försökt bättra sig för mig? Är det verkligen bara mig det är fel på? Jag vet verkligen inte svaret på den frågan. Jag vill tro att nej så är det inte, jag bara tar åt mig mer av vad som sägs, men för det mesta är det denna mening som alltid förföljt mig: "det kanske bara är mig det är fel på..."
Jag är bara så rädd att dagen kommer då det inte längre är en fråga för mig utan ett faktum. Vad finns det för mening med att anstränga sig om jag inte är mer än bad news för alla jag kommer nära? Vad finns det för mening med att prata alls? Med att försöka alls?

förvirring är inte mitt bästa

Jag är inte deprimerad. Inte vad jag vet i alla fall. Jag har bara så mycket att tänka på att jag blir förvirrad. Känslomässigt förvirrad. När jag blir förvirrad så blir jag bara så nere. Nervös och nere, det är så jag känner mig nu, och inte heller över något som nödvändigtvis behöver vara dåligt. Jag vet bara inte hur situationen ser ut, jag har inte kontroll, jag vet inte allt och därför vet jag inte hur jag ska bete mig.
Den värsta känslan i världen för mig är att känna mig i vägen och jobbig. Därför ringer jag inte fastän jag är trött på att vänta på att få säga mitt. Jag är så himla trött på att vänta på svar också. Jag har en miljon frågor som jag ändå inte kommer våga ställa, men jag vill i alla fall få chansen att ställa dom.
Jag hatar när folk som man har saker att reda ut med skjuter upp det. Jag gör antagligen samma sak iofs, men jag hatar att vänta och jag vill inte ringa en gång till. Han ringer när han ringer. Skitsamma om jag faktiskt måste göra annat om en timma. Ringer han inte innan dess så får väl jag vara den som skjuter upp denna gång.
Jag borde gå i kloster. Jag kan inte hantera när relationer med killar blir svårdefinierade. Jag känner att jag kanske överdriver, men när en vänskap man trodde man hade koll på helt plötsligt beter sig helt annorlunda än man förväntar sig. Det är då jag blir ett jävla nervvrak.