If I could turn back time...

För en vecka sen skrev jag att jag var deprimerad. Kul, kul...iiiiiiidiot.
Denna månad (och förra) sket jag fullständigt i att ta antidepressiva i samband med ägglossningen. Jag har väl trott (önskat) att om jag bara ignorerar känslan, inser att det bara är hormoner så kommer jag kunna hantera det. Men det är det som är grejen. Man kan va hur medveten som helst, men ändå tänka helt fuckat. För när man är där så tror man att man är normal. Att man är sig själv. Allt känns så verkligt och hårt och sant, det man känner. Det är kanske lite som att vara i en dröm när man inte vet att man sover. Allt är verkligt, men sen när man vaknar så var det ju bara en dröm och säkert himla overklig också, och då kan man inte fatta att man inte fattade. I drömmar kan känslor (otäcka som fina) vara oproportioneligt starka och ibland helt ogrundade. Som när man kanske blir livrädd bortom sans för något som inte skrämmer en alls när man är vaken. Samma är det med den här grejen.
Jag har inte orkat i skolan, jag har inte städat, jag har analyserat allt, men inte på det sättet jag brukar utan på det sämsta tänkbara sättet. Jag har känt mig som en idiot. Jag har ifrågasatt alla mina relationer till alla.
Och så idag...jag vaknade med lätt ångest, men inte i närheten av det jag från och till känt de senaste kanske 8-9 dagarna. Under dagen så lättade det mer och mer och nu på eftermiddagen var jag två meter lång igen. Jag vaknade sakta ur mardrömmen och där var solsken (det där var jävligt bildligt talat eftersom det ösregnat större delen av dagen)! Jag tittade mig i spegeln och såg något jävla bra igen.
Helt plötsligt känns mkt av det jag nojat över så trivialt och litet. Jag känner helt plötsligt att allt kommer att lösa sig. Jag kan fixa det mesta... Jag kan om jag vågar om jag vill satsa. Jag måste bara plugga hårt, ta itu med allt och bygga upp om det är något som har rasat.
Och ja, jag måste inse att jag har en sjukdom som kanske låter make beleive, men som faktiskt är en sjukdom. Problemet har ju varit det att till och med jag har haft svårt att godkänna det som en sjukdom. Jag har svårt att verkligen fatta att något så litet som en hormonförändring kan ändra hela min syn på livet. Jag vill ju tro att jag är samma oavsett vad. För jag vill se mig själv som mer än bara kött. Därför är det så himla svårt att erkänna för sig själv att det till stor del är min kropp som styr mina känslor, inte något annat. Måste. Sluta. Kämpa. Emot.
Dagens skönaste grej var när Lollan sa något i stil med att jag varit så jävla konstig den senaste veckan, man kände inte igen mig och att jag nu verkade va back. Utan att hon vetat ngt om PMDD:n. Det fick hela grejen att verka mera verklig. Jag kommer aldrig fuska med tabletterna igen, var så säker.
MEN
Jag är inte perfekt bara för att jag e back to normal igen. Jag har ju fortfarande mina små issues. Men dom styr mig inte längre. Jag har kontroll. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vet att jag kommer klara mig.