Gamla spöken spökar värst

Det är inte utan bitterhet jag minns senare delen av grundskolan och försöker/försöker undvika att minnas den tidigare delen. Jag minns inte om jag var direkt utanför, helt utanför eller hur det var, men man kan väl säga att jag blev mobbad när jag var yngre.
Vissa blir mobbade utan att det verkar påverka dom senare i livet. Min kille hade några år då han fick stryk för sin etniska bakgrund, men han blev polare med sina mobbare och sen var det inte mer med det. Ingen bitterhet kan spåras i hans glada lynne.
Men andra, som jag, kan inte glömma. Jag började hata människor. Jag hatar fortfarande människor. Jag är rädd för dom, jag är rädd att de ska hata mig så jag vill helst inte prata med främmande människor alls.
Den där känslan att vara osynlig men samtidigt vara ett slöseri med utrymme har satt sig fast i djupet nånstans. Jag vill nog inte minnas. Samtidigt så händer det att jag google-söker på "Trehörna". En by byggd av kristna värderingar. Den lilla byn som låg någon mil utanför Ödeshög som jag minns, men samtidigt inte minns. Jag blir äldre, men drömmer fortfarande om stället.
Några dagar känner jag att jag kanske borde åka dit, se mig om, försöka minnas om det var så illa som jag föreställt mig. Åka dit och göra mig av med stället. Det förföljer mig. En kristen liten by mitt ute i Shottahejti förföljer mig överallt, oavsett om jag varit i Danmark, bott i Barcelona, hängt i Chile, så förföljs jag av Trehörna.

Amanda vs "ungensamståendemamma"

Det kan bli så att jag tar steget och blir en internatmänniska. Att jag bor borta i veckorna och blir en helgmamma. Det är sjukt läskigt att ens tänka tanken.
Jag ska ju bara göra det här på prov, men jag har aldrig bott på internat förr. När jag hälsade på borta på Lunnevad så drömde jag lite om att bo så fint som dom; mitt ute i skogen med porlande bäckar och så vidare bla bla bla. Nu när jag läser om Blekinge läns Folkhögskola som kan bli mitt tillfälliga hem en period så låter det som paradiset. Men precis som paradiset ligger skolan sjukt långt bort. Både mentalt och rent geografiskt.
Alternativet är att sitta här, vara arbetslös och gå på soc. Theo får inte va på dagis på heltid utan får nöja sig med en deppig arbetslös morsa som lek-kamrat.
Tro för all del inte att jag inte har försökt. Jag har sökt jobb så det står härliga till. Ingen vill anställa mig för: jag har ingen kompetens (på papperet iaf), jag har inte gymnasiekompetens, jag har ingen erfarenhet, jag kan inte jobba deltid, jag kan inte jobba på kvällar och helger, för då måste jag va mamma.
Socialbidrag sa de åt mig att söka. Men det sjuka är att man kan inte ens tenta upp ett ynka ämne när man går på soc. det är som de vill att jag ska sitta på mitt arsle och söka jobb trots att jag inte verkar vara välkommen någonstans.
Utbildning finns här med. Men inte som därborta. Alla ämnen jag behöver för att söka in på min drömlinje på universitetet. Vår (min och Theos) möjliga biljett ur bottenskrap-misären.
Jag tänker inte hjälpa någon att förstärka fördomarna om den ensamstående unga mamman. Jag vill inte sitta och vara bitter och pendla mellan soc och timanställningar resten av livet. Jag har högre planer för oss.

annars...

Så kan man ju alltid skjuta sig i huvudet för att öka på mysfaktorn.

I´m getting old.

Jag känner mig inte gammal. Jag känner mig som en tolvårig grabb, fast med något annorlunda sexualitet. Mina intressen består typ av att dansa, kolla på konstiga skräckfilmer, sci fi, anime, spela TV-spel eller levla upp min Diablo 2 karaktär. Jag skrattar åt bizarra klipp på nätet, jag uppskattar 2 live crews stördaste låtar och jag har fortfarande inte lärt mig hur man beter sig bland folk.
Men på senaste tiden har jag känt mig gammal. Att jag har barn kan ju vara en bidragande faktor, men värst är när jag märker hur unga alla är.
Igår hade ynglingarna i gymnasiet nollningsfest, med tillhörande härj i trädgårdsföreningen och jag ville bara att de skulle dö av alkoholförgiftning.
Inte för att jag peppade sån där skit när jag var yngre. Jag minns det som igår när jag hotade att slå in ansiktet på en trea om han ens försökte röra mig med sin spritpenna. Men igår kände jag mig som en gammal tant. Förr var jag inte rädd för ett skit, men numera går jag hellre på andra sidan gatan om det kommer ett gäng killar i 15-16 års åldern. Var inte jag typ 17 igår?
Nu undrar jag: Måste jag ändra på mig? Händer det av sig självt? Kommer jag va en sån där patetisk 40 åring som vill hänga med dotterns polare och ha på mig kläder från HMs undomskollektion för att va "hipp"?
Jag vill inte åldras, jag vill fortsätta vara mig. Jag kan inte se en framtid med mig utan Tv-spel, könsord och härj på dansgolvet. Å jag tänker aldrig sätta min fot på Harrys.
Aja, än är jag inte där Det är ett tag kvar. Jag är bara 24, bara barnet. Men jag är så van vid att vara yngst att det är svårt att vänja sig vid tanken att snart är det kanske jag som e äldsta tjejen på Platens.