jag har viljan, jag behöver bara förmågan

Jag ska ta tag i mig själv. Jag kan inte falla varje gång någon väljer att ta bort mig ur sitt liv. Jag kan inte låta hela min tillvaro rasa samman för att mina relationer med andra gör det.
Nu är det så illa. Ända sen jag kom till Malmö har jag varit lite vilse, inte vetat var jag hör hemma, varit osäker. Jag har inte varit mig själv. Och så har jag kanske inte haft mest tur i världen med dom jag valt att lita på, heller.
Jag vet inte om det är kört på skolfronten. Det kan vara så. Allt det där känns så stort och ogenomträngligt nu. Om jag klarar att ta igen allt jag missat så förtjänar jag en fyra. Klarar jag det inte så var det min sista chans på CSN. Tänk att tillfälligheter kan riskera att förstöra ens liv så oerhört.
Nu kanske jag ligger ner, men jag har inte dött. Jag måste försöka. Jag har alltid varit en kämpe, en överlevare. Jag måste överleva det här. Men nu är frågan: Hur? Vad krävs av mig för att komma igen och vara allt jag vet att jag kan vara? Jag är villig att försöka, men jag vet verkligen inte hur. Försöka få rutiner gick ju inte så bra. Sången hjälper massor, men det krävs mer. Men om jag tar mig upp (NÄR jag tar mig upp) så kan jag säga något så klychigt som "Sången räddade mig" och mena det. Hade jag inte haft det nu hade jag nog varit mindre optimistisk inför framtiden. Det har blivit ett skäl att gå upp, att duscha och att äta, så jag står mig under de där 4-5-timmars repen.
Mina writing-skills e inte på topp för tillfället. Jag avslutar inte mina texter. Men just nu gör jag det här som självterapi. Jag för ett samtal med mig själv. Jag tvivlar faktiskt på att någon läser det här iaf.