andas

Så sitter jag här med en känsla av total hjälplöshet. Jag gör verkligen ingenting rätt. Jag kan inte sköta något på något plan. Jag misslyckas som familjeförsörjare, jag misslyckas som mamma, jag misslyckas som flickvän, jag misslyckas som vän, det går åt helvete i skolan...för att inte tala om på internatet...jag är så jävla ensam.
Jag har precis fyllt 25 och det känns bara som jag kommer försvinna i år. Det är inte åldern, jag känner mig bara färdigförbrukad. Jag har pumpats på kärlek, pengar, ångest, tårar och jag är bara trött. Min livslust och mitt behov att kämpa vidare känns tömt. Jag är trött på att varje andetag ska kännas som jag springer i uppförsbacke, trött på att behöva hämta andan när jag sitter still och jag är trött på att mitt eget hjärta slår så hårt att jag inte kan sova.

Och så kom jag ingen vart...

Det känns som jag står still i utvecklingen där jag är nu. Jag kommer väl någonvart eftersom jag faktiskt studerar, men det är som tiden står still på internat, eller ännu värre, går bakåt. Jag blir äldre men jag går bakåt i utvecklingen.
När jag kom till skolan var jag rätt säker på vem jag var och vart i livet jag befann mig. Nu känner jag mig mer vilsen än jag gjort på flera år. Inte bara när det gäller studier och vad jag vill göra med livet. Med allt. Mitt känsloliv har fuckat upp sig totalt och jag agerar efter instinkter. Den delen av hjärnan som styr kloka beslut har fått ge vika åt ett känslomässigt missanpassat monster.