En vecka hemifrån

När jag kom till mitt nya hem (ja, iaf i veckorna) Blekinge läns Folkhögskola var det med sjukt mkt förvirring och en tom mage. Jag kastades liksom runt, från det ena rummet till det andra, fick träffa mina klasskamrater lite snabbt, ett gäng lärare, fick nycklar och blev visad mitt rum. Som inte har något bredband. How will I survive.
Efter kanske två nätter av tillfällig insomnia fick jag till det och somnade den tredje natten, bara för att väckas av att folk hade sönder saker (deras egna, men fan vad det lät) utanför min dörr mitt i natten.
Internat; än så länge är det inte så jävla hett. Och då har jag ändå bott i kollektiv med en amerikansk tondöv hippie, en paranoid, brittisk, knarkande rejvare, en tysk alkoholiserad piercare och ett gäng chilenska hårdrockare. Och ändå hade dom mer respekt för varandra, trorts ömsesidigt hat där på slutet. Eller, jag vet inte, när Les, den paranoida rejvaren låste in oss i vårat hus en dag för att han trodde grannarna hade hyrt lejda mördare efter oss kanske var ngt av det skummaste jag varit med om. Känslan var iaf annorlunda. Det var någorlunda vuxna puckon i ett ockuperat hus. Här har vi högstadiet all over again.
Jag kan fan inte förklara varför, men folk är jävligt snabba med att försöka placera ut varandra i fack. Jag har ofrivilligt hamnat som talesman för paragrafryttarna var det någon som sa. Vi hade möte om supandet på vardagar och jag sa vad jag tyckte. Kan folk inte supa utan respekt för andra så ska dom fan inte supa. Jag står fan fast vid det. Jag kan undra varför man super alls på vardagar när man uppenbarligen är där för att gå i skola. Men det är å andra sidan bara jag.

Liten update om updates. Det finns som sagt inget bredband i mitt internat. Datorerna på skolan gillar inte blogger så det blir nog inte så mycket uppdateringar av den här bloggen utom på helgerna.

Second thoughts

Inatt när jag hade lagt lille Bobbo så satte tvivlen igång. Jag har vägt plus och minus-sidan och plus-sidan för att jag ska åka bort i veckorna är större. Men igår kom jag inte på något som kunde vägas mot att jag inte är den som nattar lillen varje kväll. Det kändes som jag var på väg att lämna honom. Nu är jag livrädd att ångest från min sida kommer sabba den här utbildningen.
Trots att jag är hemma varje helg och ledig dag och kan avbryta studier om Bobbo verkar vantrivas, så känns det som jag är på väg till andra sidan jorden.
En veckas prövotid, ett steg i taget...men tänk om jag misslyckas. Ändrar på allas liv och sen ändå inte kommer någon vart?
Men sen tänker jag: Jag har sökt alla jobb jag kan komma på, jag har inte full gymnasiekompetens, ingen vill anställa mig, jag måste gå på soc, det kan fortsätta så...då måste jag göra allt jag kan komma på för att försöka ta mig, oss, ur det här. Jag måste utbilda mig, måste in på universitetet så att vi, i framtiden, inte behöver leva igenom sånt här igen. För i framtiden lär lillen inte vara så liten. Om jag inte gör något nu kommer min son växa upp med en arbetslös mamma, existensminimum och hela skiten. Han kommer antagligen att börja jämföra sig med de andra barnen, för det gjorde vi. Tyvärr.
Men tänk om jag misslyckas...