Bloggande och lite mer

Rätt nyligen snackade jag med en kille som undrade varför folk skriver bloggar och varför folk läser andras bloggar. Själv vågade jag typ inte säga att jag skrev blogg, delvis för att jag var dum och ville göra ett bra intryck. Jag är ju rätt rädd för att folk ska tycka illa om mig.
Varför skriver jag blogg?
Jag tror inte att någon faktiskt läser det här, utom mitt ex för att ibland kolla hur jag mår. När jag skriver kan jag säga saker jag egentligen inte skulle säga i telefon eller när vi möts, men som jag ändå vill att någon ska veta. Jag vill väl, som de flesta andra, att någon ska se bakom fasaden.
Jag dagdrömmer om att någon ska läsa det jag skriver och få en bättre bild av mig. Jag antar att jag vill att någon ska förstå mig. Samtidigt är jag rädd att det jag skriver bara ska leda till att någon får en sämre uppfattning om mig.
Jaja, jag bara går vilse bland alla förklaringar.
Det här är mitt safe-place. Jag tror inte att någon egentligen läser det här, men tanken finns där i bakhuvudet att jag pratar med någon som faktiskt lyssnar. Någon som inte har bråttom, vill lägga på osv.
Jag antar att alla har perioder då de känner sig ensamma. Jag kanske har mig själv att skylla att det är som det är.
Jag sitter på ett internat där alla är som familj och jag har hamnat någonstans utanför. Mitt ibland dåliga självförtroende vill få mig att tro att det beror på att det är fel på mig.
Den enda som ringer eller bjuder in till någon längre är mitt ex.
Jag försöker lära känna nya människor, men alltför ofta känner jag mig bara i vägen eller efterhängsen.
Jag har glömt varför jag skulle vara någon som faktiskt är värd att anstränga sig för. Jag har ingen att ringa när det känns tungt längre. Jag har ingen att gå till. Allt som är kvar är typ bekanta.
Den här bloggen eller dagboksskrivande är väl det som finns kvar. När jag skriver här och läser andras bloggar känns det som jag pratar med någon eller någon annan pratar med mig.