Totala förvirringen

Just nu känns det som jag druckit en miljon koppar kaffe med Dextrosol till. Jag kan inte slappna av. Jag är på väg att göra något jag aldrig gjort förut. Eller kanske. Jag är inte en gammal samuraj, men jag är livrädd för att förlora värdigheten. Det gör jag hur som helst iaf nästan hela tiden, men jag brukar inte sätta mig i de situationerna med flit. Men nu var det dags.
Jag vill inte avslöja för mkt om den där grejen om det nu finns nån som faktiskt läser den här sörjan till blogg. Om det går vägen så hamnar det här, så håll tummarna.

Min skolsituation är lite som ett väntrum. Jag gillar inte att vänta. Inte någonstans.
Ett år till, ett år till...men jag vill flytta NU, jag vill till Skåne nu.
Jag vill verkligen inte sitta fast här i Blekinge mellan Linköping och Skåne och åka mella städerna så fort tillfälle ges. Jag känner mig verkligen inte hemma någonstans. Jag är redo att flytta någonstans nu och skapa ett liv.
Här finns det inte utrymme för något annat än tillfälliga vänskaper. Folk kommer hit, gör sitt och splittras till olika delar av Sverige.
Jag tror och hoppas att jag har hittat några vänner för livet här, men jag känner ändå inte att jag har något socialt nätverk längre.
Lämnar man Linköping känns det som man glöms bort rätt snabbt. Iaf jag. Åker jag dit nu har jag bara C (bästa bästa vän) att umgås med och han flyttar i sommar. I Malmö känner jag ändå att jag har fler polare, men jag är aldrig där länge nog för att ha ett liv där.