"If I was an animal I´d be a bear. Bears get tired. I get tired"

Just nu vill jag bara sova bort ett år. Fan, jag orkar inte med en depression. Vem gör det? Men jag känner att det kommer. Jag känner mig konstig och pinsam. Jag vill ta kontakt med folk, jag vill va någon igen, men jag känner mig bara fel. I vägen, oönskad och fel.
Vad hände med den där tjejen som inte var rädd för något? Hon som tog för givet att de som var värda att lära känna ville lära henne?
En kille på min skola som vanligtvis inte e så bra med orden sa ngt för inte så länge sen om just det. Att jag verkat så säker på mig själv att jag nästan lyste. Att jag sen liksom bara krympt och blivit skitliten. Hårt. Ärligt. Sant?
Jag vill inte tycka synd om mig själv. Speciellt inte över en sån sak som "jag e ensam". Jag kan bara inte hjälpa det. Jag försöker. Överallt. Jag försöker ta kontakt med dom i mitt hus, jag försöker lära känna nya människor, jag försöker med att bjuda på mig själv och jag försöker med att inte försöka så hårt.
Jag vill ju självklart tro att jag själv kan vända det här, att jag har massor att ge om jag bara får någon att se mig. Jag är snäll, jag är inte desperat efter sällskap jämt, jag är ärlig, jag bryr mig om andra, jag lyssnar, jag kan tänka själv...jag är bara så himla osäker numera. Men jag är ensam. Det finns kvar. Märker folk att man är ensam så verkar de tänka att det finns säkert en orsak till att hon är ensam och då undviker de en bara.
Klart som fan det finns en orsak till att jag e ensam.
Alla mina vänner jag hade innan jag var gravid övergav mig när jag inte kunde gå ut mer. För det vi hade gemensamt var tydligen bara att bli fulla. Så jävla sorgligt, men det är sant.
De bekanta jag skaffat sen har mest varit genom min expojkvän eller folk jag bara inte har kontakt med.
Jag har självklart riktiga vänner, men de är utspridda över hela landet å kan väl räknas på ena handen.