Amanda vs "ungensamståendemamma"

Det kan bli så att jag tar steget och blir en internatmänniska. Att jag bor borta i veckorna och blir en helgmamma. Det är sjukt läskigt att ens tänka tanken.
Jag ska ju bara göra det här på prov, men jag har aldrig bott på internat förr. När jag hälsade på borta på Lunnevad så drömde jag lite om att bo så fint som dom; mitt ute i skogen med porlande bäckar och så vidare bla bla bla. Nu när jag läser om Blekinge läns Folkhögskola som kan bli mitt tillfälliga hem en period så låter det som paradiset. Men precis som paradiset ligger skolan sjukt långt bort. Både mentalt och rent geografiskt.
Alternativet är att sitta här, vara arbetslös och gå på soc. Theo får inte va på dagis på heltid utan får nöja sig med en deppig arbetslös morsa som lek-kamrat.
Tro för all del inte att jag inte har försökt. Jag har sökt jobb så det står härliga till. Ingen vill anställa mig för: jag har ingen kompetens (på papperet iaf), jag har inte gymnasiekompetens, jag har ingen erfarenhet, jag kan inte jobba deltid, jag kan inte jobba på kvällar och helger, för då måste jag va mamma.
Socialbidrag sa de åt mig att söka. Men det sjuka är att man kan inte ens tenta upp ett ynka ämne när man går på soc. det är som de vill att jag ska sitta på mitt arsle och söka jobb trots att jag inte verkar vara välkommen någonstans.
Utbildning finns här med. Men inte som därborta. Alla ämnen jag behöver för att söka in på min drömlinje på universitetet. Vår (min och Theos) möjliga biljett ur bottenskrap-misären.
Jag tänker inte hjälpa någon att förstärka fördomarna om den ensamstående unga mamman. Jag vill inte sitta och vara bitter och pendla mellan soc och timanställningar resten av livet. Jag har högre planer för oss.