Gamla spöken spökar värst

Det är inte utan bitterhet jag minns senare delen av grundskolan och försöker/försöker undvika att minnas den tidigare delen. Jag minns inte om jag var direkt utanför, helt utanför eller hur det var, men man kan väl säga att jag blev mobbad när jag var yngre.
Vissa blir mobbade utan att det verkar påverka dom senare i livet. Min kille hade några år då han fick stryk för sin etniska bakgrund, men han blev polare med sina mobbare och sen var det inte mer med det. Ingen bitterhet kan spåras i hans glada lynne.
Men andra, som jag, kan inte glömma. Jag började hata människor. Jag hatar fortfarande människor. Jag är rädd för dom, jag är rädd att de ska hata mig så jag vill helst inte prata med främmande människor alls.
Den där känslan att vara osynlig men samtidigt vara ett slöseri med utrymme har satt sig fast i djupet nånstans. Jag vill nog inte minnas. Samtidigt så händer det att jag google-söker på "Trehörna". En by byggd av kristna värderingar. Den lilla byn som låg någon mil utanför Ödeshög som jag minns, men samtidigt inte minns. Jag blir äldre, men drömmer fortfarande om stället.
Några dagar känner jag att jag kanske borde åka dit, se mig om, försöka minnas om det var så illa som jag föreställt mig. Åka dit och göra mig av med stället. Det förföljer mig. En kristen liten by mitt ute i Shottahejti förföljer mig överallt, oavsett om jag varit i Danmark, bott i Barcelona, hängt i Chile, så förföljs jag av Trehörna.