mitt liv är som ett tv-spel

Det är alltid såhär.
Jag börjar på bana ett. Springer framåt, tar mig förbi hinder efter hinder men för varje jävla grej jag klarar av så kommer det en ännu svårare grej att hantera.
Det finns stunder då jag känner att jag orkar fan inte kämpa mer...vad fan finns det för poäng i att kämpa, försöka klara av hinder när det kommer nya så fort jag hanterat det här? Då sätter jag mig och gråter och känner mig ensammast i världen. Sen försöker jag prata med någon, be om stöd, hjälp, uppmuntran, whatever, inser att jag ÄR faktiskt ensam, slutar gråta och börjar kämpa igen. Kanske inte av rätt skäl, men jag kan inte ge upp. Ska jag vara ensam med mig själv måste jag ha lite respekt för mig själv. Tänker inte umgås med en stackare som inte kan ta hand om sig själv. Iaf inte om den stackaren är jag.
MEN
Jag är rädd. Jag har varit så ledsen och jag har känt mig så nära att ge upp flera gånger. Vad händer när mitt sista extraliv e slut? Finns det nån continue då eller kommer jag helt enkelt bara ge upp?
Jag är en av dom som aldrig riktigt insett att vi mer eller mindre är ensamma med våra liv. Vi kan ha lite följeslagare på vägen, men i slutändan är det ingen som följer min väg eller lyser upp den på något sätt. Om jag bara kunde sluta fred med den tanken kanske jag inte skulle känna mig så jävla uppgiven just nu.
Orkar inte skriva mer, för jag har ett mail att läsa.

ps: fuck byråkrati