dum

Jag hatar att känna mig dum och i vägen, eller så kanske jag är så van vid den gamla känslan att jag omedvetet söker mig till den. Men där är jag nu. Jag känner mig dum, i vägen och bara fel. Jag kan inte ens sätta fingret på vad det är jag gör som får mig att hamna här, men på något sätt söker jag mig till känslan och till folk som får mig att känna så. Ju dummare jag känner mig desto mer söker jag bekräftelse från den personen som får mig att känna såhär. Jag vill bevisa att jag är bättre än ni tror om ni bara ger mig en chans. Men kanske kanske är jag inte bättre.

Jag är olycklig igen. Jag saknar C. Jag saknar honom så jävla mycket. En plats och en person där jag kan krypa ihop och där det är okej att vara svag, lägga mig i någons famn, bli omhållen och gråta ut. Där det inte anses konstigt eller jobbigt. Jag längtar efter en oas där jag kan få vara lite sårbar. Jag är trött på att vara stark och aldrig visa svaghet eller känslor.

Det värsta är att det inte är någons fel att jag känner såhär. Jag borde veta bättre än att prata direkt ur hjärnan. Jag räknar liksom med att folk ska kunna filtrera bort saker som kanske bara är för stunden, men hur ska de kunna det? Vem fan känner mig?

Jag är smärtsamt medveten om att jag inte är viktig i någon annan vuxen människas liv längre.