förvirring är inte mitt bästa

Jag är inte deprimerad. Inte vad jag vet i alla fall. Jag har bara så mycket att tänka på att jag blir förvirrad. Känslomässigt förvirrad. När jag blir förvirrad så blir jag bara så nere. Nervös och nere, det är så jag känner mig nu, och inte heller över något som nödvändigtvis behöver vara dåligt. Jag vet bara inte hur situationen ser ut, jag har inte kontroll, jag vet inte allt och därför vet jag inte hur jag ska bete mig.
Den värsta känslan i världen för mig är att känna mig i vägen och jobbig. Därför ringer jag inte fastän jag är trött på att vänta på att få säga mitt. Jag är så himla trött på att vänta på svar också. Jag har en miljon frågor som jag ändå inte kommer våga ställa, men jag vill i alla fall få chansen att ställa dom.
Jag hatar när folk som man har saker att reda ut med skjuter upp det. Jag gör antagligen samma sak iofs, men jag hatar att vänta och jag vill inte ringa en gång till. Han ringer när han ringer. Skitsamma om jag faktiskt måste göra annat om en timma. Ringer han inte innan dess så får väl jag vara den som skjuter upp denna gång.
Jag borde gå i kloster. Jag kan inte hantera när relationer med killar blir svårdefinierade. Jag känner att jag kanske överdriver, men när en vänskap man trodde man hade koll på helt plötsligt beter sig helt annorlunda än man förväntar sig. Det är då jag blir ett jävla nervvrak.