Och så kom jag ingen vart...

Det känns som jag står still i utvecklingen där jag är nu. Jag kommer väl någonvart eftersom jag faktiskt studerar, men det är som tiden står still på internat, eller ännu värre, går bakåt. Jag blir äldre men jag går bakåt i utvecklingen.
När jag kom till skolan var jag rätt säker på vem jag var och vart i livet jag befann mig. Nu känner jag mig mer vilsen än jag gjort på flera år. Inte bara när det gäller studier och vad jag vill göra med livet. Med allt. Mitt känsloliv har fuckat upp sig totalt och jag agerar efter instinkter. Den delen av hjärnan som styr kloka beslut har fått ge vika åt ett känslomässigt missanpassat monster.