Second thoughts

Inatt när jag hade lagt lille Bobbo så satte tvivlen igång. Jag har vägt plus och minus-sidan och plus-sidan för att jag ska åka bort i veckorna är större. Men igår kom jag inte på något som kunde vägas mot att jag inte är den som nattar lillen varje kväll. Det kändes som jag var på väg att lämna honom. Nu är jag livrädd att ångest från min sida kommer sabba den här utbildningen.
Trots att jag är hemma varje helg och ledig dag och kan avbryta studier om Bobbo verkar vantrivas, så känns det som jag är på väg till andra sidan jorden.
En veckas prövotid, ett steg i taget...men tänk om jag misslyckas. Ändrar på allas liv och sen ändå inte kommer någon vart?
Men sen tänker jag: Jag har sökt alla jobb jag kan komma på, jag har inte full gymnasiekompetens, ingen vill anställa mig, jag måste gå på soc, det kan fortsätta så...då måste jag göra allt jag kan komma på för att försöka ta mig, oss, ur det här. Jag måste utbilda mig, måste in på universitetet så att vi, i framtiden, inte behöver leva igenom sånt här igen. För i framtiden lär lillen inte vara så liten. Om jag inte gör något nu kommer min son växa upp med en arbetslös mamma, existensminimum och hela skiten. Han kommer antagligen att börja jämföra sig med de andra barnen, för det gjorde vi. Tyvärr.
Men tänk om jag misslyckas...