isolering

Ibland känns det som min skola är till för att man ska vara så isolerad som möjligt och inte ha bättre för sig än att sitta på rummet och studera, alternativt ta en sväng runt Salsjön 3 km bort.
Jag har, som jag skrivit tidigare, inget internet på internatet. Från datorerna i skolan går det inte att komma till vilken sida man vill. Min blogg har väl närmast gått i ide pga. det här, eftersom blogger är en av sidorna jag inte kan nå.
Jag har inte haft så mkt kontakt med omvärlden alls. Husets telefon går det bara att ringa till (och ärligt talat så är det inte en jävel som brytt sig om att höra av sig till mig sen jag började på det här stället, med undantag av Chan, Jona och Pontus).
Att vi på internatet är isolerade har yttrat sig på både det ena och det andra sättet. Festerna kan bli minst sagt speciella när folk börjar kissa på varandras fönster, slå sönder jättemodeller av Playmobile-gubbar och ta i elstängslet som skiljer internatområdet från en kohage.
Parbildningen är ett annat tecken på den totala isoleringen. Det har bildats par av alla de slag. Både mer och mindre trovärdiga, men många har de varit. För vem fan vill sitta ensam och huttra i det dåligt isolerade rummet när Blekinges vintervindar börjar blåsa?

Att nästan vara totalt isolerad från omvärlden har väl visat sig ha fördelar så väl som nackdelar. När jag och C gjorde slut kändes det overkligt så fort jag kom till skolan. Jag mådde inte direkt dåligt av att det var slut, men jag kunde inte tänka igenom det heller. Ibland kändes det som vårat förhållande aldrig hänt. Som om Linköping inte ens existerade. Men istället för att sitta och grina och äta glass under den där sorgperioden man borde få ha, så kunde jag helt plötsligt inte alls koncentrera mig i skolan. Saker som varit enkla för mig blev som ett annat språk. Jag började få extrem huvudvärk flera gånger i veckan och min mage kraschade totalt.
Nu har jag äntligen börjat kunna fokusera på skolarbetet igen, men när jag kommer till mitt rum så känns allt bara tomt.