Nu är jag trött på det här

Nu lämnar jag den här bloggen bakom mig.
Den har tjänat sitt syfte, tycker jag, men jag vill inte älta samma saker igen och igen.
Jag e ledsen buhu, wäwäwä. Fine!
Vad som startade som något peppat blev bara en spegling av min ångest. Känns som det här har fått pågå länge nog.

Men jag lovar: ingen mer ångest, no more cookies...
http://nocookieshere.blogg.se

det e så mkt

Jag är rädd och ensam och det är kass.
Gud vad jag hoppas att jag faktiskt lär mig något bra av det här istället för att det skapar nya rädslor. Jag vill inte bli räddare än jag redan är. Varken för döden eller för att släppa in andra människor och leva.

hej

Jag vill vara nära dig.

jag har viljan, jag behöver bara förmågan

Jag ska ta tag i mig själv. Jag kan inte falla varje gång någon väljer att ta bort mig ur sitt liv. Jag kan inte låta hela min tillvaro rasa samman för att mina relationer med andra gör det.
Nu är det så illa. Ända sen jag kom till Malmö har jag varit lite vilse, inte vetat var jag hör hemma, varit osäker. Jag har inte varit mig själv. Och så har jag kanske inte haft mest tur i världen med dom jag valt att lita på, heller.
Jag vet inte om det är kört på skolfronten. Det kan vara så. Allt det där känns så stort och ogenomträngligt nu. Om jag klarar att ta igen allt jag missat så förtjänar jag en fyra. Klarar jag det inte så var det min sista chans på CSN. Tänk att tillfälligheter kan riskera att förstöra ens liv så oerhört.
Nu kanske jag ligger ner, men jag har inte dött. Jag måste försöka. Jag har alltid varit en kämpe, en överlevare. Jag måste överleva det här. Men nu är frågan: Hur? Vad krävs av mig för att komma igen och vara allt jag vet att jag kan vara? Jag är villig att försöka, men jag vet verkligen inte hur. Försöka få rutiner gick ju inte så bra. Sången hjälper massor, men det krävs mer. Men om jag tar mig upp (NÄR jag tar mig upp) så kan jag säga något så klychigt som "Sången räddade mig" och mena det. Hade jag inte haft det nu hade jag nog varit mindre optimistisk inför framtiden. Det har blivit ett skäl att gå upp, att duscha och att äta, så jag står mig under de där 4-5-timmars repen.
Mina writing-skills e inte på topp för tillfället. Jag avslutar inte mina texter. Men just nu gör jag det här som självterapi. Jag för ett samtal med mig själv. Jag tvivlar faktiskt på att någon läser det här iaf.

Malmösjukan

Ja, jag har inte riktigt koll just nu. Alls.
Jag har inte fötterna på jorden längre. Logiskt tänkande finns inte. Nu är jag där igen. Det här är skrämmande. Jag känner hur jag backar flera år i utvecklingen. Allt jag vill göra är bli skitfull och hamna i någons armar. Vems är mindre viktigt. En kompis till mig uppmuntrar det tänkandet. Han säger att jag nog behöver knulla runt lite. Jag vet inte, det är mycket med sex utan känslor som känns fel för mig, men samtidigt...jag vill inte att någon ska komma för nära, men jag vill ändå känna att nån vill ha mig. Åtminstone för stunden.
Det här är inte den personen jag vill vara. Jag var nöjd innan. Men en enda liten sak har kastat mig tillbaka till en osäkerhet jag trodde jag kommit över. Hur kunde han betyda så mycket? Jag förstår ingenting. Är det att det följer mönstret som gör det så jävla smärtsamt? Eller är det så att jag har panik för att jag blivit av med något viktigt? Fråga inte mig. Jag vet inte.

It will never die!!!

Nördpeppen är högre än någonsin. Min trygga vrå där jag samlat på mig alla små saker som jag peppar. Jag ser inte min barndom som en lycklig tid, men ändå så är jag så sjukt nostalgisk och gillar nästan allt jag gillade när jag var barn. Nu har jag hittat alluc.org. Där finns det mesta i serie-väg streamat. Det började med att jag ville kolla anime, men nu har jag snöat in mer och mer på gamla serier jag tittade på när jag var liten. He Man, She Ra, Thundercats, Defenders of the Earth (Mandrake e den bästa superhjälten ever, jag menar...hög hatt och cape!!!), Dungeons and Dragons och den extremt fruity Rainbow Brite. En liten varning om du vill återuppleva barndomen: saker som kändes häftiga när du var 8 är inte så häftiga längre. Men klarar du bara att ha distans till dina gamla serier är det nog lugnt. Vill du inte sabba din gamla bild av det, är det bäst att inte titta.
En film från barndomen jag aldrig kommer tröttna på är Ronja Rövardotter. Jag måste ha varit jätteliten när jag såg den för första gången, men jag minns fortfarande hur det kändes att sitta just där jag satt på golvet framför TV:n och fick min första riktigt fina film-upplevelse. Jag kan nästan våga säga att just Ronja Rövardotter är grunden till min enorma film-pepp.

Annars då? Ja, jag kan inte avsluta texter såatteh...

If I could turn back time...

För en vecka sen skrev jag att jag var deprimerad. Kul, kul...iiiiiiidiot.
Denna månad (och förra) sket jag fullständigt i att ta antidepressiva i samband med ägglossningen. Jag har väl trott (önskat) att om jag bara ignorerar känslan, inser att det bara är hormoner så kommer jag kunna hantera det. Men det är det som är grejen. Man kan va hur medveten som helst, men ändå tänka helt fuckat. För när man är där så tror man att man är normal. Att man är sig själv. Allt känns så verkligt och hårt och sant, det man känner. Det är kanske lite som att vara i en dröm när man inte vet att man sover. Allt är verkligt, men sen när man vaknar så var det ju bara en dröm och säkert himla overklig också, och då kan man inte fatta att man inte fattade. I drömmar kan känslor (otäcka som fina) vara oproportioneligt starka och ibland helt ogrundade. Som när man kanske blir livrädd bortom sans för något som inte skrämmer en alls när man är vaken. Samma är det med den här grejen.
Jag har inte orkat i skolan, jag har inte städat, jag har analyserat allt, men inte på det sättet jag brukar utan på det sämsta tänkbara sättet. Jag har känt mig som en idiot. Jag har ifrågasatt alla mina relationer till alla.
Och så idag...jag vaknade med lätt ångest, men inte i närheten av det jag från och till känt de senaste kanske 8-9 dagarna. Under dagen så lättade det mer och mer och nu på eftermiddagen var jag två meter lång igen. Jag vaknade sakta ur mardrömmen och där var solsken (det där var jävligt bildligt talat eftersom det ösregnat större delen av dagen)! Jag tittade mig i spegeln och såg något jävla bra igen.
Helt plötsligt känns mkt av det jag nojat över så trivialt och litet. Jag känner helt plötsligt att allt kommer att lösa sig. Jag kan fixa det mesta... Jag kan om jag vågar om jag vill satsa. Jag måste bara plugga hårt, ta itu med allt och bygga upp om det är något som har rasat.
Och ja, jag måste inse att jag har en sjukdom som kanske låter make beleive, men som faktiskt är en sjukdom. Problemet har ju varit det att till och med jag har haft svårt att godkänna det som en sjukdom. Jag har svårt att verkligen fatta att något så litet som en hormonförändring kan ändra hela min syn på livet. Jag vill ju tro att jag är samma oavsett vad. För jag vill se mig själv som mer än bara kött. Därför är det så himla svårt att erkänna för sig själv att det till stor del är min kropp som styr mina känslor, inte något annat. Måste. Sluta. Kämpa. Emot.
Dagens skönaste grej var när Lollan sa något i stil med att jag varit så jävla konstig den senaste veckan, man kände inte igen mig och att jag nu verkade va back. Utan att hon vetat ngt om PMDD:n. Det fick hela grejen att verka mera verklig. Jag kommer aldrig fuska med tabletterna igen, var så säker.
MEN
Jag är inte perfekt bara för att jag e back to normal igen. Jag har ju fortfarande mina små issues. Men dom styr mig inte längre. Jag har kontroll. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vet att jag kommer klara mig.